1868-1940 French Edouard Vuillard Galleries Jean-Edouard Vuillard, the son of a retired captain, spent his youth at Cuiseaux (Saone-et-Loire); in 1878 his family moved to Paris in modest circumstances. After his father\'s death, in 1884, Vuillard received a scholarship to continue his education. In the Lycee Condorcet Vuillard met Ker Xavier Roussel (also a future painter and Vuillard\'s future brother in law), Maurice Denis, musician Pierre Hermant, writer Pierre Veber and Lugne-Poe. On Roussel\'s advice he refused a military career and entered the Ecole des Beaux-Arts, where he met Pierre Bonnard. In 1885, Vuillard left the Lycee Condorcet and joined his closest friend Roussel at the studio of painter Diogene Maillart. There, Roussel and Vuillard received the rudiments of artistic training.  Related Paintings of Edouard Vuillard :. | Interior with pink wallpaper III | The doors | Les Enfants au jardin | The artist's mother and sister | Piano lady |
Related Artists:
Gerhard ter Borch
1617-1681
k. e. jansson
Karl Emanuel Jansson, född 7 juli 1846 i Finström, Åland, död 1 juni 1874 i Jomala, var en åländsk konstnär. Han var näst äldst av sju syskon. Han far, Jan Jansson, var en bonde i Pålsböle. Sina konstnärliga inspiration fick han av sockenmålaren G Kjellgren, vid sex-sju års ålder, när han där lärde sig att läsa och skriva. Efter avlutad skolgång sattes han i skomakarlära. Efter ett år drogs han till Kjellgren och fungerade som hans hjälpreda. Kyrkoherden Frans von Knorring såg i slutet av 1859 några av hans teckningar. Han sände några till Finska Konstföreningens direktion och lovordade Karl. Förening gav ett bidrag för att kunna studera vid Finska Konstföreningens ritskola i Åbo, under ledning av Robert Wilhelm Ekman. Av Ekman fick han husrum, rit- och målningsmaterial och en hel del extra undervisning. Karl gjorde stora framsteg under de 2 åren han målade med Ekman. Jansson flyttade hösten 1862 till Stockholm, för att kunna utvecklas mer som artist, och inskrevs som elev vid Kongl. Akademin för de fria konsterna. Han tog anatomiexamen 1863. Han levde under svåra ekonomiska förhållanden och hade svårt att sälja sina verk. Jansson fick hård kritik för de målningar han sände hem, exempelvis, Babian ätande en råtta, och konstföreningen betraktade dem med avsky. Han började då kritisera sig själv allt mer och mer, och den inställningen behöll han. Han fick inte den uppmärksammad han behövde. Tavlan Den förlorade sonens återkomst, belönades med ett pris. Han avslutade sin utbildning vid akademien 1867 med mycket beröm. Jansson lyckades utverka statsstöd för studier i Dusseldorf och reste dit på hösten 1868. Han åkte hem igen sommaren 1870 och tillbringade ett år på Åland innan han återvände till Dusseldorf. Han var nu märkt av en tilltagande lungsjukdom. De sista verk han fullbordade var Talmannen och En slant i håven. För att lindra sin sjukdom reste han till Rom i mars 1872. Efter några månader åkte han runt till olika kurorter (Davos, Meran) men inget förbättrade hans tillstånd. Efter en liten tid i D??sseldorf kom han hem till Åland sensommaren 1873. Karl flyttade in på Jomala gård, där lagman Lönnblad och hans fru tog hand om honom. Han målade några verk, vilka blev ofullbordade. På dödsbädden fick han veta att han belönats på världsutställningen i Wien för sina konstverk Klöveress och Talmannen, samt att han blivit medlem i konstakademin i Sankt Petersburg. Han dog 1 juni 1874, inte ens fylld 28 år.
Aleksey Antropov
(Russian: 25 March [O.S. 14 March] 1716 - 23 June [O.S. 12 June] 1795) was a Russian barocco painter active primarily in St. Petersburg, where he was born and died. He also worked in Moscow and frescoed churches in Kiev. His preferred medium was oil, but he also painted miniatures and icons. Alexei was born to a family of government official working in Armory and in the Department of Building (kantselyatiya stroeniy). Since 1732 Alexei also working at the same department under his relative A. Matveyev, since 1739 he is a member of the painting team (zhivopisnaja komanda) of the Department under Ivan Vishnyakov. As the member of the team Alexei took part in fresoeing of Summer Palace, Winter Palace, Anichkov Palace and other buildings of Saint Petersburg. He also studied portrait art from the court painter Louis Caravaque of France. In 1749 Alexei received the rank of the Painter's apprentice (zhivopisniy podmasterye) and in the end of 1750ies the rank of the Master Painter (zhivopisniy master). In 1752-1755 he worked on the interiors of the St Andrew's Church of Kiev. He supervised the installation of the iconostasis, frescoed cupolas and walls. The most prominent of his frescoes in the church is the Last Supper in the altar. He started to paint portraits before his Kiev period. The earliest known portraits of his are portraits of Elizabeth of Russia. He did not met his model but based the paintings on the works of his teacher, Louis Caravaque. Unknown lady, 1760iesIn 1755-1757 he worked in Moscow frescoeing the Golovkin palace. Here he met prince Ivan Shuvalov who supported Antropov's works for the rest of his life. In 1757 - 1759 Antropov returned to Saint-Petersburg and learned art from court painter Pietro Rotari of Italy. Historians consider his portrait of A.M. Izmaylova to be a sort of a graduation work. The 1760ies were probably the most productive period of the artist. He painted many good portraits among the Portrait of Ataman Krasnoschekov, Portrait of Rumyantseva. Ivan Shuvalov planned to move him to Moscow, so Antropov could teach art the Moscow University. For some reason this plan was canceled and Antropov instead got the job at the Synod of the Russian Orthodox Church, there he supervised icon painting, decorating of the churches, drew the portraits of church hierarchs and supervised art students. Among his apprentices was Dmitry Levitzky, who actually lived in the house of his teacher. In 1762 Peter III of Russia became the new Emperor. Antropov soon became his favorite painter. For the six month of Peter III rule Antropov painted at least four of his portraits. After the palace revolt the new Emperess, Catherine II was of much lower opinion of the talents of Antropov. At that time the artists appreciated the soft combinations of colors and some sort of a fine flattering on the ceremonial portraits.